Storrödingen
Text: Per Persson
Foto: Ulf Karlsson & Per Persson
Säsongen
i mina hemtrakter inleds i regel under andra halvan av maj och då
är det sjö/tjärnfiske som gäller - för fiske i
strömmande vatten är det alltjämt för tidigt. Det finns
mängder med tjärnar och sjöar i området och, efter
ett hett tips om storröding, testade jag och Ulf ett av oss tidigare
ofiskat vatten denna vår. Resultatet var strålande, åtminstone
för min del... men vad gör man egentligen med en röding på
över 3½ kilo?
Storrödingen fångas
Med ett stort uppdämt fiskesug inom oss var vi inte sena att ta åt
oss av det intressanta tipset och boka in ett besök och, en lördagsförmiddag
i mitten av maj, bar det iväg mot ett nytt vatten att utforska. Det
tog inte alltför lång stund innan första öringen låg
i båten och fisket gick bra - flera matöringar fick sätta
livet till, men den sägenomspunna storrödingen såg vi inget
av. När det hade gått en bit in på eftermiddagen och vi
började känna oss ganska nöjda med fångsten, såväl
som att sitta i snålblåsten i båten, började vi planera
för hemfärd - lite trollning mot båtplatsen fick det bli.
Hugget kom plötsligt på silvertobyn och jag kände genast
att det var något stort. Ulf släppte årorna och tog fram
håven medan jag metodiskt (man vill ju tro det iallafall) drillade
in fisken och efter en stund låg en av vattnets storrödingar
i båten. Rödingen vägde över 2½ kilo och jag
tänkte att "då var den säsongens fränaste fisk
redan tagen då" - men det skulle komma mer...
En
vecka senare ringer Ulf och undrar om jag inte ska följa med till storrödingsvattnet
igen, och det ska jag förståss. Med oss nu har vi ytterligare
två storrödingstörstande fiskare och vi anländer på
eftermiddagen. Vädret är även denna gång ganska tråkigt
- regnskurar och i övrigt mulet och lite kallt. Vi har utökat
arsenalen med mask, något vi tror skall attrahera den relativt talrika
öringen i halvskilosklassen, och efter att ha tagit just ett par sådana
försvinner mitt flöte och när mothugget kommer tar det tvärstopp.
Det är dock inte stopp särskilt länge och för en gångs
skull får man höra en rulle skrika - fisken gör en snabb
rusning på kanske 75 meter innan den stannar igen. Fisken lugnar dock
ner sig och jag börjar metodiskt pumpa in den mot båten, något
som tar sin tid men till slut är den nära. Den ser löjligt
stor ut när den glider förbi och jag ber nervöst min vän
i båten att ta det lugnt i håvningen - lugn är dock inget
jag själv är i detta läge med pulsen i topp. Håvningen
går tack och lov bra och ännu en gång har jag tagit säsongens
fränaste fisk... hur ska inte denna säsong sluta?! Rödingen
var ungefär kilot tyngre än den från veckan tidigare - en
vacker fisk, 70 cm lång.
Storröding blir mat
Vad
gör man då med en så pass stor fisk när man är
betydligt mer van vid att hantera harrar i halvkilosklassen i köket?
Jag funderade lite och kom fram till följande som redovisas nedan.
Framdel
Den främre delen (knappt främre halvan) passar väldigt bra
till fiskkotletter att grilla - fisken är tillräckligt stor för
att ge kotletter som inte riskeras att grillas torra, bara man håller
lite koll. Fisk är något man grillar alltför sällan
egentligen då det inte är särskilt besvärligt och blir
fantastiskt gott.
Börja
med att skära upp den främre delen i centimetertjocka skivor.
Krydda sedan skivorna med salt och peppar och stänk över citron
- för att piffa upp ytterligare, lite örter och chili skadar inte.
Låt marineras i kylen några timmar och låt sedan stå
i rumstemperatur någon timme innan det skall grillas. Kotletterna
grillas bäst på så sätt att de läggs i en form
som placeras över relativt sval glödbädd och sedan grillas
under lock - använd om möjligt en form med grillrefflad botten
och pensla ytan där fisken ligger an med olja. Så snart köttet
känns fast är fisken klar. Denna anrättning serveras förslagsvis
tillsammans med färskpotatis (eller, om det inte finns, ris) och en
sås på grädde och örter. Tillsammans med ett torrt
och smakfyllt vitt vin, till exempel Pouilly Fuisse, har vi en fantastiskt
huvudrätt att servera till vilken middag som helst.
Mittendel
Delen
bakom kotlettdelen fram till där fisken börjar smalna av är
en mycket fin bit för gravning. Jag har provat lite olika kryddningar
men har ännu inte funnit någon som slår originalreceptet
som är lika gott som enkelt. Den del som skall gravas skall vara filead,
men med skinnet kvar. Köttsidan gnids in med en blandning av lika delar
jodfritt salt och socker - det skall vara relativt rikligt. Därefter
tillsätts krossad vitpeppar - bäst resultat fås om man kryddar
med hel vitpeppar stött i mortel. Lägg därefter på
rikligt med dill och lägg ihop delarna med köttsidan mot varandra.
Slå in det hela i gladpack och lägg i kylen.
Efter ungefär ett dygn är det lagom att vända på paketet
och efter ytterligare ett dygn vänder man det igen. När det gått
tre dygn tar man fram paketet, öppnar det och skrapar bort dill och
kryddor - nu har man två bitar fantastiskt goda gravade fiskfiléer
att tranchera och servera på valfritt sätt. Själv tycker
jag att den gravade fisken är godast att äta som den är utan
tilltugg och sås - som snacks kanske man kan säga.
Bakdel
Den bakre, avsmalnande delen är lämplig att filea och steka. Krydda
exempelvis med kryddblandningen Seafood & Fish från Santa Maria
- en god blandning med bland annat saffran. Stek i smör och häll
på en skvätt grädde som fisken får puttra i några
minuter - om man vill kan man tillsätta dill eller någon färsk
krydda i såsen för att höja rätten ytterligare. Servera
med potatis och lite grönsaker.
Rödingen gav förutom en minnesvärd upplevelse vid fiskevattnet
även tre olika, välsmakande, fiskrätter - vad mer kan man
önska av en fisketur?