Bäcköring på torrfluga
Text & Foto: Per Persson
Bäckfiske
är en svår konst. Man måste ha gott om tålamod och vara en bra smygare för
att komma till tals med den lite större bäcköringen. För att inte tala om
all mygg och knott man får stå ut med. Jag och min familj bor sedan ett antal
år i ett torp där det rinner en öringbäck på tomten så det blir mycket bäckfiske
för min del numer - och mest intressant är att fiska bäcköring på torrfluga...
Prolog
Sommaren 1998 hittade frun en intressant annons på Internet om ett torp som var till salu. Jag var lite tveksam när vi satt i bilen på väg för att titta på stället då jag tyckte det var lite långt från våra arbeten i stan men väl på plats när jag såg bäcken som rann i tomtgränsen - och framförallt öringen som vakade däri - blev jag såld. Att torpet låg i närheten av Ljustorpsån gjorde inte saken sämre. Vi köpte såklart torpet och flyttade så småningom dit på heltid. I närheten ligger två tjärnar, en som det regelbundet sätts ut regnbåge i och en som håller en egen öringstam. Jag gav från början dessa tjärnar en del tid i anspråk men då jag tycker det är ganska värdelöst att fånga de mer eller mindre fenlösa bågar som sätts ut i den ena tjärnen och den andra tjärnen är omgäldad av myrmark och ganska otrevlig att vistas vid har mitt intresse på senare år mestadels riktats mot bäcken då jag fiskar på hemmaplan - ett par veckor på våren undantaget dock då havsöringen stiger i Ljustorpsån. Flugfiskare som jag är var det givetvis med flugspöet i hand jag gjorde mina första besök i bäcken på jakt efter den skygga öringen.
Fiskemetod - mask eller fluga?
Som vanligt
är mask det mest effektiva vapnet i sökandet efter bäcköring och någon gång
per år låter jag flugspöet vila, tar fram mitt fyrameters maskspö, gräver
upp lite mask på mitt speciella maskställe och beger mig till bäckens höljor
för att dra lite bäcköring. Det viktigaste att tänka på när man ska lura bäckens
öringar är att hålla en låg profil när man nalkas det tilltänkta fiskestället.
Öringen i min bäck är av den skyggare slaget, något som öringen nog är i de
flesta bäckar, och det räcker med att fiskarens steg efter stranden genererar
ljudvågor som går ut i bäcken för att fisken skall flytta sig från sin ståndplats.
Mask må vara effektivt men flugfiske är roligare så jag har tagit ett mindre
resultatinriktat men mycket roligare sätt att fiska i bäcken till mitt hjärta
- torrflugefiske efter vakande bäcköring. Det tog en god stund innan jag överhuvudtaget fick min första öring på fluga i bäcken. Jag hade aldrig bäckfiskat med fluga förut så det var en hel del detaljer som jag var tvungen att nysat upp innan resultaten började visa sig. Jag fick min första flugfångade öring i bäcken den andra sommaren vi hade torpet - det var som så ofta Arnemyran som visade vägen - och från att då lyckas lura ett fåtal öringar per år på fluga kan jag numer få tvåsiffrigt med öring under en kväll när förutsättningarna är de rätta (likväl som inga alls när förutsättningarna är sämre vilket inträffar oftare än motsatsen). De flesta öringar man får är små och får gå tillbaks men då och då lyckas man lura fisk i lite större kaliber och den tar jag hem för att avnjuta i rökt eller smörstekt form - riktiga delikatesser på matbordet. Vilka var då de detaljer jag var tvungen att få rätsida på? Jo, det handlade om annalkande, grovlek och djup - jag beskriver nedan närmare vad jag menar med det.
Annalkande - att närma sig ett fiskeställe på rätt sätt
En av
de första deltaljer som jag var tvungen att finslipa var på det sätt jag närmade
mig ett tilltänkt fiskeställe. Till att börja med så kan det vara knepigt
att hitta fiskeställen som lämpar sig för flugfiske. Ofta är det alltför skogtrångt
för att flugfiske skall vara praktiskt möjligt överhuvudtaget. När man väl
hittat sin hölja där strandvegetationen är relativt snäll är det inte bara
att klampa fram till strandkanten och lägga ut sin fluga - nej, det är största
försiktighet som gäller. Jag brukar försöka ställa mig en bra bit i från den
hölja jag tänkt fiska av om det är möjligt och hellre kasta lite längre i
stället - man får räkna med att tappa en del flugor i träd och buskar om man
vill ha chans på bäcköring. Enligt mina erfarenheter lönar det sig att hålla
ett visst avstånd till fiskestället - det har många gånger hänt att en vakande
fisk helt slutat vaka för kvällen när jag smugit mig för nära den. Jag har
dessutom märkt att man ofta bara får en chans på en vakande bäcköring. Är
ett kast för dåligt och linan landar med ett plask i höljan räcker ofta även
det för att skrämma bort fisken för överskådlig tid. Att annalka fiskestället
med största försiktighet är alltså viktigt, likväl som att det är viktigt
att kasta med största möjliga precision. En till detalj att tänka på i detta
sammanhang är klädseln. Det gäller att klä sig diskret i mörka kläder för
att minimera risken för upptäckt. Det är ingen slump att de jakt- och fiskekläder
som finns till försäljning ofta är i mörkt gröna nyanser. Grovlek - tafsen har betydelse
Från början funderade jag inte så noga över vilken tafsdimension jag hade när jag försökte lura bäckens öring. Jag kunde ha allt från 0,14 till 0,20 då jag oftast bara tog spöet i näven och knallade iväg till bäcken utan att reflektera över vart jag fiskade senast. Numer går jag aldrig över 0,16 i dimension då det visat sig att grov tafs även det skrämer den skygga öringen - oftast använder jag 0,14.
Djup - flugan skall ligga i eller helst strax under ytan
Det som
tog längst tid att komma underfund med var vilka flugor som fungerade bäst.
Jag fick som sagt min första torrflugeöring i bäcken på en Arnemyra. Den flugan
har den goda egenskapen att den flyter lågt och inte sällan, efter att man
har fiskat en stund, strax under ytan. Myran som jag fiskade den i början
var dock inte särskilt effektiv - anledning redogör jag för senare - och eftersom
det kläcks en hel del nattsländor i bäcken blev nästa fluga som fick chansen
en Rackelhane. Visst fick jag en eller annan fisk på den men särskilt många
var det inte. Med nästa fluga kom så genombrottet. Det blev min egen färgvariant
av superpuppan som visade vägen. Jag fiskar mina superpuppor oinfettade i
bäcken och det var nu jag upptäckte att öringen sällan tog när flugan flöt.
Det var efter några kast när flugan blivit blöt och sjönk en liten bit under
ytan när man tog in den som det började hända saker. Öringen som tidigare
varit så tjurig och mer än en gång vänt innan den tog den välflytande flugan
vart helt plötsligt som förbytt och det var inga större problem att få dom
att hugga. Nyckeln är alltså att fiska med flugor som ligger strax under ytan
i stället för i densamma. Jag gissar på att tafsen stör mindre med flugan
strax under ytan och det kan vara det som gör skillnaden. Felet med Rackelhanen
och en impregnerad Arnemyra är att de just flyter för högt (trots att de är
relativt lågt flytande torrflugor). Låter man bli att fetta in sin Arnemyra
och drar ner den under ytan med ett litet ryck innan man börjar ta hem flugan
fungerar den lika bra som superpuppan. Utrustning - lätt och lagom
Jag
fiskar "lätt dressad" vid bäcken. I fiskerocken ryms en flugask, lite tafsmaterial
och så det viktigaste - räddningen när myggen och knotten blir alltför närgången.
Jag använder sällan myggmedel så räddningen utgörs av pipa, piptobak och,
inte att förglömma, en ask tändstickor. Att hålla en pipa igång skrämmer bort
ohyran i tillräcklig mån och gör fisket klart uthärdligt. Det spö jag använder
till detta fiske är ett mycket mjukt 8'' Scott i klass 4 som är som gjort
för denna typ av precisionskastning på relativt korta håll. Jag använder som
sagt oftast 0,14 tafs och tafsen bör vara åtminstonde en spölängd för att
minimera risken att skrämma den skygga öringen. Ett par väl ingångna och bekväma
stövlar ingår också i utrustningen - man behöver bekvämt på fötterna för att
kunna smyga effektivt. I övrigt behöver man inte mycket mer än sin diskreta
klädsel och man bör nog inte ha med sig mer saker heller då man vill kunna
röra sig smidigt efter bäcken. Epilog
Fiska
bäcköring på torrfluga är något jag varmt rekommenderar. Då bäckfiske är en
typ av fiske som inte praktiseras så mycket nuförtiden får man i regel vara
ensam vid sin bäck - jag har aldrig stött på någon annan fiskare vid "min"
bäck - och man får gott om tid till att njuta av fisketuren utan oförutsedda
störningsmoment (jag har tack och lov ännu så länge inte stött på någon björn
- spår och spillning har jag dock sett). Många bäckar håller stora mängder
öring och tar inte skada av ett visst fisketryck - på många ställen skulle
ett ökat fisketryck bara göra gott - så ta chansen, leta reda på eran egen
öringbäck, lägg ut en superpuppa i den mörka höljan och vänta på hugget. När
det kommer är det helt klart mödan värt.