Harrans & Rävens betraktelser
Här presenteras regelbundet betraktelser från fiskets förunderliga värld. Kommentera gärna betraktelserna på Pelles Fiskes Fiskeforum.|
Betraktelse #21 16/5 2008 - C n K på Gädda
Visst finns det platser där gäddan är hotad, men frågan
är om det inte är annan påverkan än sportfisket
som ligger bakom dessa problem?! |
| Betraktelse #20
15/4 2008 - Ny säsong - nya tag?! Det är vår i luften och jag har redan plockat fram några spön och viftat med dem på baksidan utanför huset. Jävlar vad skönt det är att vintern är slut. Den bästa tiden är nu och alla säsongens fiskepass ligger uppradade som pärlor i ett halsband. All dysterhet är borta, livet leker. Först en kort reflektion. Vid nyår satte jag upp några målsättningar. Ännu så länge förblir de målsättningar då det varit svagt med leveranser. Nåja, jag misstänkte det redan då, det var därför nyårslöftena fick bli målsättningar istället. En ny fiskesäsong är alltså i antågande och nya grepp är påkallade, vilket är ämnet för månadens betraktelse. Vissa fiskare är mer rofyllda, de njuter av naturupplevelsen och dricker världens godaste kaffe ur svartpannan. De besöker helst sitt hemmavatten och använder sig av sedan länge beprövade metoder. Sällan eller aldrig utforskar de nya tekniker men de är mycket skickliga på sin metod. Ibland avundas jag dessa fiskare. Visserligen smakar det där kaffet objektivt sett skit men så länge de kan intala sig att det är världens godaste så är det väl det. Jag är den mer otåliga typen. Jag försöker hela tiden, med varierande resultat, hitta sätt att förbättra min teknik och förmåga att fånga fisk, låt vara med begränsningen att det ska vara flugfiske. Jag har ägnat ett stort antal timmar till att försöka få kläm på olika former av uppströms nymffiske. Tyvärr har jag inte lyckats knäcka koden och resultaten blir klart bättre om jag låter nymfen driva nedströms och sedan svepa av strömmen som en klassisk våtfluga. Det hela är klart frustrerande. Men skam den som ger sig. Årets satsning blir det tjeckiska nymffisket. Efter att ha inhandlat en DVD som hjälpligt behandlar ämnet känner jag mig väl rustad för en satsning. Visserligen påminner tekniken mer om maskmete än flugfiske men någon purist är jag inte. Tyvärr ser jag redan nu en inre bild av hur det här äventyret kommer att sluta sluta. Jag fiskar mig snabbt uppströms. Korta snärtar med en meter lina och tafsen ute. Flugorna flyter närmare och jag gör ett nytt kast innan de passerat på sin väg nedströms – allt enligt DVD-instruktionen. Så håller jag på ett tag och inget händer. Efter en stund tröttnar jag och förlänger linan några meter. Jag följer driften med högt hållen spötopp men låter flugorna driva nedströms. I svängen stramar det till och en harr sitter fast. Det blev en fisk till slut, fångad på klassiskt våtflugefiske. Så slutar nästan alla mina försök med uppströmsfiskad nymf. Om jag nu ändå ska fiska nedströms våtfluga kan jag lika gärna göra det med längre spön och tvåhandsfattning och byta harren mot lax. Då blir säsongen precis likadan som de närmast föregående och målet att hitta harrfiske vid Ängesån förblir ouppfyllt. Tänk vad mycket bättre det är med målsättningar än med löften! Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Räven |
| Betraktelse #19
16/3 2008 - Gravad raketharr Dagarna blir längre och längre och bitvis känns det som riktiga vårvindar i luften (bakslagen kommer dock slag i slag fortfarande och det ligger alltjämt ganska mycket snö kvar efter älvarnas stränder). Man känner att säsongen närmar sig med stormteg och jag drömmer mig allt oftare tillbaks till gågna säsongers fjällfiskeresor för att ladda inför kommande äventyr. Man har många minnen från sina olika fiskeresor - miljön, fisket, väder och vind samt, inte att förglömma, mat och dryck. Ända sedan vår första riktiga fjällfiskeresa, Pirtimes för mer än tio år sedan, har gravad harr varit en av de rätter vi inte vill missa. Det viktigaste den första dagen på fjällfiskesemestern är, förutom att få iordning boendet, att försöka fånga en gravharr. Den gravade harren är en viktig ingrediens för att fjällfiskeresan skall bli den helhetsupplevelse man vill få. Dock måste man se upp lite när man gravar harr på fjället vilket historien nedan berättar om... Det var den tredje dagen på vår vistelse vid Rages. Vi hade lyckats få en gravharr redan inledningsvis och nu hade den legat länge nog. Vi hade slarvat lite när vi letade plats för gravningen och nu låg paketet ganska öppet i ett stenskravel och hade dessutom glidit ner så det tangerade vattenytan. Vi funderade lite på om det kan ha blivit dåligt men då lukten var fräsch så funderade vi inte vidare på detta - dumt skulle det visa sig. Efter en stadig frukost bestående av knäckemackor med rikligt med gravad harr så begav vi oss av ut i ån för förmiddagsfisket. En stund senare stod jag och kastade i allsköns ro när jag plötsligt hörde hur det började plaska väldigt uppströms. Det var Räven som med stadiga kliv tog sig in mot land och innan jag hann fråga vad det var frågan om så hade han försvunnit in i skogen. Några minuter senare kom en tagen Räv fram till ån igen. "Vad var det där om?" frågade jag. "Det vred om något fruktansvärt i kistan - den gravade harren ville ut i raketfart" svarade Räven. Jag skrattade och nämnde något om min egen järnmage och så fortsatte vi att fiska. Några minuter senare fick även jag känna på den gravade raketharren och jag förstod varför Räven hade haft så bråttom - den ville ut ur systemet och det fort! När proceduren var avklarad och jag kom lommande mot stranden möttes jag av ett rått skratt - skadeglädje när den är i sitt esse. Sensmoralen är såklart att man måste välja vart man förvarar sin harr under gravningsprocessen med omsorg. Det är viktigt att det är tillräckligt svalt och att man inte råkar få in vätska i sitt gravpaket. Detta har vi lärt oss efter denna incident och gravar alltjämt harr vid våra resor. Grava harr, men var noga - annars kan ni få känna på dess raket-egenskaper! Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Harran |
| Betraktelse #18
18/2 2008 - Fiskeforum på nätet Ibland har jag förundrats över de diskussioner som förs på olika forum på nätet. Jag brukar bland annat söka upp trådar som handlar om flugspön, deras egenskaper och om kasttekniker. Idag är som bekant den dubbeldragande långkastaren hjälten vilket avspeglar sig i debatterna. Dels har vi de självutnämnda experterna som gärna delar med sig av påhittade kastresultat, dels möter vi "de riktiga fiskarna" som minsann vet att det avgörande är att kunna läsa vattnet, inte att kasta över hela älven. Ett meningsutbyte brukar kunna låta ungefär så här: A: Hej, Jag funderar på att skaffa ett nytt spö till harrfisket. Mitt gamla spö känns lite trött och jag når inte ut till fisken alla gånger. Kan man få några tips. /Newbie B: Hej A, Nu vet jag inte hur långt ut du vill komma men själv tycker jag att det är viktigt att kunna nå ut 30 meter utan problem och 45 om man drar på ordentligt med dubbeldrag. Jag tycker att du ska rikta in dig på ett Sage TCR som i rätta händer kastar hur långt som helst. Men det är inget för nybörjare. /TCR rules C: Hej A, varför vill du komma så långt egentligen? Du ska inte gå på myten om att gräset är grönare på andra sidan, det står lika mycket fisk på din sida av älven. Försök istället att lära dig läsa vattnet. Tidigare gjorde jag samma misstag som du, men numera får jag mycket mer fisk. /Svartpannan D: Fan vad du ljuger B, inte en chans att du når ut 45 meter! I bästa fall kastar du 25 meter, tafsen inräknad! Dessutom är TCR överskattat - Loomis GLX kastar dubbelt så långt. /Loomis forever E: Håller med C, det viktiga är att förstå hur fisken fungerar och det kan man bara lära sig genom att fiska under många år, som jag har gjort. Det finns inga genvägar - det handlar om erfarenhet. /Storfiskarn B: Vaddå D, du vet väl fan inte hur långt jag kastar! Mätte upp 46,8 igår kväll. Men jag förstår att det verkar omöjligt för dig som använder ett Loomis. /TCR rules D: B ljuger - om det var sant skulle han vara världsmästare! Sluta ljug och säg hur långt du kastar egentligen. /Loomis forever C: Det är betydligt viktigare att lära känna insekterna i deras olika utvecklingsstadier än att kasta de där extra metrarna. Om man inte känner insekternas beteende kommer man inte att kunna presentera flugan på ett riktigt sätt. Presentationen är mycket viktigare än hur lång kastet är. /Svartpannan A: Tack för era synpunkter även om ni kanske inte riktigt svarade på det jag frågade. På ett annat forum fick jag tips om ett Greys, någon som vet något om det? /Newbie B: Greys kastar inte ens hälften så lång som TCR, det är fan t.o.m. sämre än GLX : /TCR rules D: Jag skulle inte lägga pengar på något engelskt spö, de lever i 1800-talet. Loomis gör världens bästa spön så du ska absolut satsa på ett GLX. /Loomis forever E. Jag tycker att det spö du har duger utmärkt. Själv använder jag ett glasfiberspö från 70-talet och får mer fisk än alla andra i alla fall. Satsa pengarna på bra regnkläder istället, det har mycket större betydelse för fisket än vad det står på spöet. /Storfiskarn På det här viset kan debatten fortsätta i evighet. Den stackars nybörjaren får inte ett enda vettigt svar när alla framhäver sin egen förträfflighet på olika sätt. Jag stötte på en underhållande tråd vid ett tillfälle där tvåhandskastare utbytte kastlängder med varandra. Den ena tog i, den andre drog till med lite till, och den tredje toppade föregångarna lite. Efter en tid kollade en läsare upp vad världskastaren Knut Systad nyligen presterat i ett tävlingssammanhang och kunde till sin stora förvåning konstatera att nästan alla som skrev på forumet spöade Knut. Tråden kom av sig efter den upptäckten. Jag vill därför avsluta med en uppmaning till alla inläggsförfattare att skärpa sig och inte förorena diskussionerna med meningslösa inlägg som de ovan. Tyvärr är det vanligare än vad man kan tro! Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Räven |
| Betraktelse #17
15/1 2008 - Nytt år med nya minnen Nytt år och nya fisketurer som komma skall. Året är väl lite speciellt då jag (hur otroligt konstigt det ändå känns) fyller 40 i år. Man är väl, som det brukar heta, mitt i livet och detta borde innebära att man har ungefär lika många år minnen att se tillbaka på som kommande år att samla nya minnen från (förutsätter förståss att man får leva ett skapligt långt liv, men man får väl hoppas på det). När jag funderar kring alla minnen jag har samlat ihop hittills i mitt fiske-liv så inser man att man hunnit med en hel del. Man har utvecklats som flugbindare och lyckats hitta på en del riktigt bra egna mönster. Man har skrivit en del om fiske, både här på Pelles Fiske på webben, men även ett par fiskeartiklar i fiskepressen. Man har skaffat båt. Och framförallt har man hunnit med otaliga fisketurer till allehanda fiskevatten. Förra säsongen var givande och framförallt storrödingarna från Digerlemmen samt storharren från träsket kommer att finnas kvar i minnet lång tid framöver. Det är bara att hoppas att den kommande säsongen även den ger flera minnesvärda fångster att tänka tillbaka på under mörka vinterkvällar. När året är i sin linda brukar man, som Räven betraktade nedan, även sätta upp lite målsättningar inför säsongen som komma skall - här är mina:
Harran |
|
Betraktelse #16 24/12 2007 - En julbetraktelse
Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Räven |
| Betraktelse #15
15/11 2007 - Lågsäsong... Som ni ser så kommer betraktelserna alls inte lika ofta nu som tidigare i höst - ni som nu besöker Pelles Fiske i novembermörkret. Saken är den att Pelles Fiske nu gått in i lågsäsong och, enligt besöksstatistiken, så har även ni! Fiskeintresse är säsongsbetonat, det är tydligt. Det är bara att gå tillbaka till sig själv - från nångång i mars då säsongen bara är månader borta till september då säsongen klingar ut tänker man, praktiserar man och drömmer man fiske. När man sedan kommer in i den mörka kalla hösten går även intresset i någon mån i dvala för att sedan åter komma tillbaka i full kraft när dagarna börjar bli längre och våren nalkas. Jag vet inte hur många gånger jag under sommaren, svärandes över att jag bara har två Arnemyror kvart i flugasken, bestämt mig för att binda upp ett lager under vintern - när man väl är där händer dock ingenting och det blir panik-bindning i början av sommaren istället som vanligt. Att det inte bara är jag som lägger intresset litegrann i malpåse syns, som antytts ovan, även i besöksstatistiken för Pelles Fiske. Från att ha haft över 200 unika besökare per dygn under sommarmånaderna kommer nu några månader med nästan halverad besöksfrekvens. Varför är det så? Jag tror att det handlar om ren överlevnadsinstinkt. Det är alltför deprimerande att sitta flera månader i kallt vintermörker och drömma sig tillbaka till det fiske som varit och, framförallt, drömma om det fiske som komma skall men som ligger så långt fram i tiden - för att inte bli tokig fokuserar hjärnan på annat istället och aldrig är man så produktiv (relativt sett såklart :-) ) i arbetet som från november till mars till exempel. Det kommer alltså att vara ganska lungt på Pelles Fiske ett tag. Dock finns en hel del planer på kommande intressanta avdelningar och artiklar med mera så tappa inte tron... när dygnen blir längre och man känner att säsongen är i antågande, då kommer det att hända saker! Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Harran |
| Betraktelse #14
15/10 2007 - Silly Season Nu är säsongen 2007 avslutad för min del. Med visst vemod ställer jag in spöna i sina tuber, packar undan linorna och inventerar flugaskarna. Det ser ut ungefär som det brukar, det gapar tomt på de platser där favoriterna satt men är välfyllt bland experimentflugorna - de där mönstren som sällan eller aldrig får pröva sin förmåga i vattnet. Alla de saker som jag för några månader sedan, med ivriga händer, letade fram ur sina vinteriden ska nu åter förpassas till vintervila. Det är en dyster tid. Ljuset finns kanske om hörnet, årets lågsäsong ska snart ta sin början. Lågsäsong inom flugfisket är den ytterligt artificiella syssla vi brukar kalla brasfiske. Ända sedan jag första gången hörde ordet brasfiske har jag förknippat det med att under mörka vinterkvällar, i lugn och ro, läsa en god fiskebok eller att i sakta mak binda några flugor utan den stress man kan känna på försommaren då man upptäckt att flugorna har tagit slut. Det låter ju rätt mysigt faktiskt, en bok, några flugor och en kopp rykande glögg, MEN… …det är skittrist! Det är verkligen riktigt jävla trist att sitta en bitande kall februarikväll och läsa en bok om rödingfiske i juli. För att inte tala om att binda flugor. Det är ju tråkigt även om man har användning för dem de närmaste dagarna, men i februari finns det ingen användning för dem alls. Det enda som kan rädda en sådan kväll är att låtsas att du befinner dig i en het öken och att glöggen är vatten! Men det funkar bara om man har mycket glögg. Brasfisket är ett första klassens självbedrägeri, det är varken roligt eller mysigt. Istället för brasfiske bör vi ägna oss åt silly season-aktiviteter. Uttrycket kommer från sporten och handlar om allt det som sker när den ordinarie säsongen är avslutad. Det kan vara spelarövergångar, spelardraft och mycket annat. Flugfiskets silly season är något liknande. Se dig själv och dina fiskegrejor som ett lag som inom några månader ska påbörja en ny säsong. Vilka förstärkningar behöver göras, vilka tillkortakommanden led ni av i somras? Askarna behöver ses över, men flugbindning vintertid är tråkigt och sparas till våren. För egen del skulle jag behöva ytterligare en rulle så att jag kan tackla ett spö till och på så sätt slippa byta klumpar fram och tillbaka under fiskepassen. Det finns alla möjligheter att plocka in en bra rulle från free agent-marknaden (läs blocket eller liknande). Ibland sätter någon butik upp fynd på waiverlistan (t.ex. Capricorns inventeringsrea) där laget kan förstärkas avsevärt inför den kommande säsongen. Det här är betydligt roligare än att sitta djupt försjunken i en fiskebok och missbruka glögg. Därför föreslår jag att vi enas om att sluta brasfiska och att vi istället inför flugfiskets Silly Season. Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Räven |
| Betraktelse #13
1/10 2007 - Nu hotas Ammerån igen - skäms! Ammerån nämns ännu en gång i samma meningar som orden "energi" och "utbyggnad". Skogsbolaget SCA skall slå sig i slang med ett norskt företag och börja producera el, främst via vindkraft, och för att kunna tjäna ytterligare några kronor vill de även bygga ut Ammerån, Edsoxforsen , Röån och Byske älv. De säger sig vilja göra "en ansvarsfull utbyggnad" av dessa förhållandevis små vattendrag - vilket skitsnack! Det finns ingen möjlighet att bygga ut ett vatten utan att dess karaktär förändras och naturvärden kommer att för alltid gå förlorade. Dessutom är det förödande för många små orter som behöver all turism man kan få för att överleva - vilken fisketurist kommer och fiskar i en död å? Det skiter förståss SCA i, det finns ju en chans att tjäna pengar! Nu är det väl än så länge ingen akut fara - representanter för länsstyrelsen med mera har uttalat sig i frågan och säger att en utbyggnad inte är aktuell. Efter den senaste striden om Ammerån som avslutades 1990 efter tjugo års kamp skrevs det in i lagboken att ån skall undantas från utbyggnad. Området kring ån är dessutom numer även naturreservat vilket ytterligare stärker dess skydd. Dock ska man inte glömma att det räcker med ett politiskt beslut för att ändra lagtexten och att SCA, i kraft av en ekonomisk makt att räkna med, garanterat har lobbyister krälandes omkring i maktens korridorer. Vi måste vara på vår vakt! Nä, satsa på vindkraften som ni tänkt - räcker inte det släng upp ett kärnkrafterk till - men ge fan i våra vatten! Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Harran |
| Betraktelse #12
14/9 2007 - Dags för ros - och kanske lite ris I min förra betraktelse risades en viss typ av fiskeartiklar som alltför ofta förekommer i våra tidningar. Nu tänkte jag göra motsatsen och istället kosta på mig lite ros. Personligen tycker jag att en bra artikel ska vara informativ och ge läsaren uppslag till hur det egna fisket kan utvecklas i en positiv riktning, eller så kan den ge tips om nya resmål. Jag tror att en hel generation flugbindare har Lennart Bergqvist att tacka för att flugorna ser bättre ut och kanske också fiskar bättre än vad de skulle ha gjort om inte Lennart funnits. Lennart lärde oss betydelsen av kvalitet långt innan Hoffmans sadlar letade sig ner i var mans flugbindarlåda. Han lärde oss nya tekniker och var en av förgrundsgestalterna när vårt sätt att binda flugor moderniserades. Lennarts skriverier har alltid varit av yppersta klass. En annan pionjär inom sitt område är den outtröttlige förnyaren Micke Frödin som under många år har skrivit bra artiklar om fiske efter havsöring och lax. Hästjobbet att i en simhall mäta sjunkhastigheter på marknadens linor, för att sedan dela med sig av erfarenheterna, är sannerligen berömvärt. Under senare år har andra författare skrivit artiklar med råd och tips som till stor del är upprepningar av visdomar Frödin förmedlat tidigare. De artiklarna behövs också eftersom det tillkommer nya fiskare som har stor nytta av råden. Men det var Frödin som var först, det ska man inte glömma. Alltid intressant är det när någon går emot strömmen och förordar metoder som har blivit omoderna och anses förlegade. Gunnar Johnsson har ofta och med förtjänst skrivit om mjukhacklade torrflugor och om fiske med klassiska våtflugor. Inte Hi-tech precis men många gånger väl så effektivt som modernare metoder. En annan vapendragare för omoderna fiskemetoder är Pelle Klippinge som dristar sig till att påstå att laxflugor INTE skall fiskas så snabbt som möjligt, och att det inte alls behöver vara något fel på uppströmsmendningen. Klippinges argument, att anledningen till att metoden blivit klassisk är dess förmåga att fånga fisk, är i mitt tycke övertygande. Sedan något år tillbaka har en ny stjärna seglat upp bland skribenterna - Stefan Siikavaara, som korrekt har uppfattat tidsandan och beskriver kasttekniker i Allt om flugfiske. Stefan inte bara skriver om ett ämne som är till stor nytta för fiskare, han skriver dessutom bra och har en välutvecklad förmåga att klä de olika teknikerna i ord. Stefans artiklar är i mitt tycke utan tvekan de mest intressanta som förekommer i fisketidningarna idag. Avslutningsvis lite ris. Sveriges bästa harrvatten presenterades i en tidning nyligen. Tjuonajokk nämndes vilket säkert är riktigt. Även Harrträsket och omgivningarna i Sorsele lyftes fram. Men Gysinge????? och med angivandet att harrarna vanligtvis ligger i registret 30-40 centimeter! Vad är det fråga om? Gysinge är visserligen ett naturskönt område men inte mycket till harrvatten. Sådana påståenden kan skapa förväntningar hos tillresande - förväntningar som definitivt inte kommer att uppfyllas. Skämmes ta mej fan! Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Räven |
| Betraktelse #11
1/9 2007 - Fångstmaximering for dummies Inte för att jag är sån, men jag känner många andra som är såna - den typ av fiskare som gärna framhäver sig själv och framförallt sina fångster så att alla förstår vilken fantastiskt bra fiskare han är. I regel åtföljs uttalanden om fantastiska fångster alltför sällan av vederhäftiga bevis och, enligt mina erfarenheter, får man i regel ta det mesta med en nypa salt - uttalanden av undertecknad är såklart undantagna - kan inte påminna mig om att jag någonsin förskönat sanningen ;-) Trots min skepsis till fenomenet som sak kommer här ändå några handfasta tips till hur man får sin knappa fångst se klart bättre än den är - tips att använda såväl under fisketuren som när man månader efter fisketuren berättar om sin fantastiska fiskeresa för kompisarna. Öka antalet fångade fiskar Detta är ett knep jag lärde mig av min farbror. Det var för många år sedan och, om jag inte minns fel, var det midsommarafton. Vi var ett stort sällskap som hade samlats nere vid ån för att fiska och fira midsommar. En stund in på kvällen gjorde min farbror och jag en liten utflykt till en annan del av ån och fick där varsin fisk vi sparade, en harr och en öring i anständigt format. När vi kom tillbaka till de andra frågade de förståss om vi fått någon fisk. "Jajamen" sa min farbror, "först fick vi en harr" sa han och lyfte upp harren ur konten. "Sen fick vi en öring" fortsatte han, lade ner harren i konten och visade upp öringen. "Och sen fick vi en harr till" sa min farbror. Jag hajjade till men förstod snart vad som var i görningen - han visade förståss upp samma harr igen. "Och en harr till, och så en öring till" - det fortgick en stund innan åhörarna också förstod och snart brast hela sällskapet ut i skratt. Skall det fungera som en bra bluff i stället för som ett skämt måste man veta när man skall sluta och inte överdriva alltför mycket. Öka fiskens storlek Ute i fält, när fiskekompisen ser din fångst, är det svårt att uppgradera vikten alltför mycket. Det man kan göra är dock att justera sin våg. De flesta vågar på marknaden är justerbara och efter att man fixat lite med den kan man hänga upp sin niohektosharr och få vågen att visa kilot. På så sätt kan man åtminstone uppgradera sina fångsters storlek något, och glöm inte att justera tillbaks vågen innan kompisen lånar den. När det gäller forna tiders fångster är det, i dagens tekniska samhälle, enklare. Med ett bildbehandlingsprogram kan den skapliga gäddan bli ett riktigt monster, se nedan:   Här har femkilosgäddan helt plötsligt blivit en monstergädda. Som sagt, själv håller jag inte på med sånt här, men för er som har en annan moral, håll till godo med tipsen! Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Harran |
| Betraktelse #10
15/8 2007 - Svartpannan och den trolska dimman Trasten nere vid stranden, svartpannan på elden och den trolska dimman som slingrar sig längs älven. Låter det bekant? Antagligen har du fler än en gång träffat på artiklar med den här typen av "naturromantik". För egen del brukar jag tröttna efter några meningar och bläddrar raskt vidare i tidningen. Det är nämligen tidningarnas artiklar jag vänder mig mot, inte artiklar som entusiaster publicerar på nätet. Skillnaden är att tidningarna tar betalt för sina produkter och att författarna får betalt för att skriva. Då har den som betalar rätt att ställa vissa krav. Hans Lidman hade ordets gåva och kunde berätta en historia. När han kokade sitt kaffe i en sotig panna över elden kunde man känna doften av kaffet i boksidorna. Naturromantiker i fisketidningarna har försökt att gå i Lidmans fotspår, men deras text luktar vanligtvis cellulosa och trycksvärta. Det är en lukt som bättre lämpar sig till att beskriva fisketekniker, flugmönster, och ge tips om fiskevatten, än att fånga läsaren i en gripande berättelse. Hur kommer det sig egentligen att artikelförfattare så ofta inbillar sig att en stor krets av läsare hungrigt väntar på att ta del av nästa fisketur där författaren avnjuter starkt kaffe ur svartpannan medan dimman långsamt beslöjar älven? Allra larvigast blir romantiken då författaren låter bli att tackla sin utrustning och istället nöjer sig med att från strandkanten iaktta den vakande öringen, bävern och strandstaren nere vid forsen. Givetvis ackompanjeras naturens storslagna skådespel av några koppar riktigt starkt kaffe som kokats över elden i svartpannan. Lite märkligt kan det tyckas vara att skriva en artikel om att inte fiska, men sensmoralen brukar vara att det är naturupplevelsen och inte fångsten som räknas, vilket är trams förstås. Ännu märkligare är det att tidningarna vill publicera artiklarna. Vem är den tänkte läsaren, vem är på allvar intresserad av att läsa sådant här? Det krävs ett drivet författarskap för att skapa den stämning som artiklar av den här typen kräver för att vara läsvärda. Naturromantiksfloskler är det absolut sämsta sättet att försöka skapa den rätta stämningen när berättartekniken i övrigt brister, och det måste ju redaktionerna rimligtvis vara medvetna om. När jag läste juridik i Uppsala utvecklade jag en slags allergi mot orden "torde", "böra" och "synes" som var påtagligt överrepresenterade i studielitteraturen. Samma typ av allergi har jag nu utvecklat mot orden "dimma", "trolsk" och "svartpanna", när de förekommer i fiskeskildringar. Att min nya allergi utsätts för regelbundna retningar är ett understatement. Så nu har jag tre uppmaningar: 1. Artikelförfattare! - om ni känner igen era artiklar i det jag beskrivit ovan, skär bort lite romantik och tillför lite information. Där har ni säkert en hel del att tillföra. 2. Fisketidningar! - ställ krav och refusera det som inte håller måttet. Ibland får jag intrycket att vissa artiklar publiceras för att ni vill vara hyggliga mot era trotjänare bland skribenterna. 3. Hans Lidman! - jag vet att det är svårt men - kom tillbaka! Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Räven |
|
Betraktelse #9 1/8 2007 - P&T-lax
Denna insikt ger ett intressant perspektiv till alla storfiskar man
läser om i fiskepressen - det handlar allt som oftast om P&T
när det gäller ädelfisk, harren undantagen som även
i sina sydligaste domäner får klara sin reproduktion utan
hjälp. |
| Betraktelse #8 21/7
2007 - Lagom är bäst Det pågår ett intressant projekt i Kågeälven någon mil norr om Skellefteå. Laxen ska få en reell chans till reproduktion är det tänkt, och därför har projektet tillförts medel för att köpa ut fiskerätter till havs och genomföra andra nödvändiga åtgärder. Initiativet förtjänar att applåderas. Själv har jag nu ägnat två veckor till fiske i Ängesån med magert resultat; en lax har det blivit trots idoga försök. Medges ska väl att i de allra mest hårdhudade laxfiskarnas ögon är mina 7-8 timmar per dag på sin höjd att betrakta som halvhjärtat semesterfiske, men för mig är det hårt fiske. Under alla omständigheter är det klart att någon turisttillströmning av större mått inte kan förväntas med nuvarande fisktillgång, även om kortpriserna är humana. Såvitt jag förstått är det yrkesfisket i Östersjön och framförallt i Kalixälvens mynningsområden som är boven i dramat. Det sägs ibland att vi skulle kunna ha ett fiske i Kola-klass här uppe om resurserna utnyttjades på rätt sätt. Jag skulle kunna ha en sommarstuga vid ett svenskt Umba, tänker jag när jag skriver dessa rader i min stuga vid Ängesån. En svindlande tanke. Hur skulle fisket te sig här uppe i norr om laxen steg i sådana mängder? Vattnen är lättillgängliga och nås ofta med bil, en stor konkurrensfördel i förhållande till älvarna på Kola, så turisterna skulle vallfärda hit. Det är lätt att inse vad det skulle betyda för ekonomin i de norrländska bygderna. Men det finns också en baksida av myntet - mammon! Fiskekorten i det mest attraktiva området i Ängesån kostar idag en tusenlapp för en hel säsong, dygnskortet 140 kr. Fiskesträckan är flera mil lång och rymmer otaliga pooler i ett flertal forsar. Trängseln är i det närmaste obetydlig. Om fisket blev av högsta internationella klass skulle sträckan snabbt delas upp i mängder av zoner och priserna för att fiska i zonerna skjuta i höjden för att slutligen finna ett marknadspris jämförbart med likvärdiga sträckor i Skottland, Norge och på Kola. Så fungerar marknaden. Det skulle inte längre vara möjligt för alla att fiska i de norrländska älvarna, det skulle vara förbehållet dem med en välfylld plånbok och de "die hard-fiskare" som lägger alla sina pengar på några veckors laxfiske under sommaren. Övriga skulle förpassas till andra vatten. Det kan vara värt att tänka på myntets baksida när vi lyriskt pratar om ett fiske i Kola-klass. Fisket i de norrländska älvarna behöver helt klart bli bättre, men frågan är om vi vill att det ska bli så bra att det blir förbehållet ett fåtal. Kanske lagom är bäst. Resonemanget kan kritiseras för att vara inskränkt. Vi talar faktiskt om en hotad art som borde ha rätt att reproducera sig oberoende av skilda önskemål från yrkes- och fritidsfiskare. Fiskvänner har ofta och med rätta påtalat vikten av att begränsa uttaget till reproduktionens avkastning. Tyvärr fördunklas argumenten av att målet med åtgärderna inte är en stark och livsduglig stam av lax för dess egen skull, utan ett bra laxfiske för fiskvännen. Fiskvännen reduceras till en laxfiskevän, eller helt enkelt någon som tillvaratar sina egna intressen - precis som yrkesfiskaren tillvaratar sina. Det är synd att det så sällan höjs röster till skydd för vildlaxen från personer som inte har vare sig kommersiella eller personliga intressen av arten som byte. Trovärdigheten är så mycket större hos den som uttalar sig utan egenintressen, ett faktum som givetvis också jävar mig själv. Man behöver inte vara disputerad ekolog för att inse att laxfiskevännens intressen också gynnar laxstammen. Rovdriften i havet är bevis nog för det. Därför ska initiativet i Kågeälven applåderas och förhoppningsvis får projektet efterföljare. Men jag vill inte ha ett svindyrt Kolafiske här uppe, en hyfsad uppgång är tillräcklig - Lagom är bäst. Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Räven |
|
Betraktelse #7 1/7 2007 - Fiskevård - en
svår sak
I Ammerån har alltid metod 1 använts
så länge jag kan minnas, med en gradvis ökning av
minimimåttet genom åren till dagens 35 cm. Sedan ett antal
år används även metod 2 med en begränsning på
max 5 sparade fiskar per dygn. Metod 4 har också använts
periodvis och där har det blivit just som jag skriver ovan; när
den fredade sträckan åter släppts fri har fisket där
varit väldigt bra under en säsong för att därefter
vara åter till det normala. De metoder som används i Ammerån
i dag ger ett förhållandevis bra fiske med tanke på
det fisketryck som råder samtidigt som lokalbefolkning och turistnäring
hålls tillräckligt nöjda - en fungerande kompromiss
som jag har svårt att finna ett alternativ till. |
| Betraktelse #6 15/6
2007 - Ett förslag med många vinnare! Jag har just slagit ihjäl en timme med några artiklar i Fiskejournalens juninummer. Eftersom jag bor nära Ljungan och dessutom inte har så långt från sommarstugan till Harrokjauratj - Sveriges hetaste harrsjö - är juninumret osedvanligt läsvärt. Båda artiklarna är utmärkta och jag läser dem med stort nöje, samtidigt som jag smider planer på ett besök vid harrsjön senare i sommar. Tidningen innehåller också ett par artiklar om fiske efter sutare och karp. Jag måste erkänna att jag har svårt för artiklar som handlar om fiske efter vitfisk. Det verkar meningslöst på något sätt. Man äter inte fisken - inte ens någon enstaka emellanåt. Istället återutsätter man den direkt, eller så får den simma runt i sumpen en stund först. Smaka på det; simma runt i sumpen. Och varför det då, frågar man sig? Nu ska man inte döma utan eftertanke, och jag försöker fundera ut ett skäl till att fiska efter vitfisken...jag tänker…jag tänker lite till...och lite till… Nej det går inte, jag kommer inte på det, jag hittar inga förklaringar till varför man ska fiska vitfisk. Ett skäl skulle kunna vara vitfiskens ojämförliga kampvilja, ungefär som tropiska havsfiskar. Jo tjena, snarare kan de misstas för en tångruska eller någon annan vattenväxt som är så vanliga i de vatten där dessa fiskar trivs. Kanske är de här arterna särskilt listiga och svårfångade? Nix, de flesta som metat i skärgården eller någon insjö känner till att mörtar, löjor och braxnar är rätt enkla att fånga, i vart fall utmärker de sig inte på något sätt. Är det möjligen så att man fiskar efter vitfisk i vatten där det inte finns så mycket annat att fiska efter? Nej, inte heller det antagandet håller måttet. Sannolikt huserar både gäddor och abborrar i samma vatten och de finns med all säkerhet i närliggande sjöar. Som sagt jag går bet på det här. Men så slås jag av en tanke! Det finns faktiskt ett skäl till att fiska vitfisk - de är nämligen förnämliga byten för renodlade catch and release-fiskare! Tänk efter, c&r-anhängarna har under lång tid, och inte alltid med framgång, tampats med det moraliska dilemmat att de leker med levande varelser utan något annat syfte än att tillfredsställa sitt nöjesbehov. Inte har det varit lättare att förklara leken när bytet är en läckerhet på matbordet och fisket trots allt härstammar från en tid då vi fiskade för att stilla vårt behov av föda, inte vårt behov av nöje. Men om man riktar in sig på fiske efter arter som ingen vill äta så slipper man förklara varför man returnerar fiskarna, det blir en självklarhet. Visserligen rätar detta förhållande inte ut de moraliska frågetecknen, men det underlättar argumentationen något. Det fina i kråksången är att antalet fiskar som dör till följd av drillningen blir betydligt lägre än vid c&r efter harr och öring, eftersom det svårligen kan antas att vitfiskarna ådrar sig några livshotande mjölksyrenivåer under "fighten". Färre fiskar skulle alltså dödas helt i onödan om alla som sysslar med renodlad c&r övergick till att uteslutande inrikta sig på vitfisk. Som en följd av det minskade fisket efter harr och öring skulle vi som tycker om att äta en fisk då och då kunna tillåta oss ett generösare uttag utan att bestånden skadades. Det är en uppenbar win-win-situation med många vinnare! Jag är övertygad om att c&r-anhängarna helhjärtat stöder mina slutsatser och att de framdeles lämnar de känsliga ädelfiskbestånden till oss som uppskattar dem, inte bara i vattnet och framför kameran, utan även på bordet! Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Räven |
|
Betraktelse #5 1/6 2007 - Myten om den sluga
storharren. |
| Betraktelse #4 15/5
2007 - Äntligen Flugfiskeguiden 2007! Jag är en prylfiskare. Det innebär att jag skaffar mängder av fiskegrejer. Jag har dessutom en stark tro på att man får vad man betalar för och lever efter devisen - "dyrt är bra". Således läser jag med stor aptit årets upplaga av Flugfiskeguiden. Guiden är ett alster som på ett otäckt sätt väcker prylfiskarens habegär, och som kan vara förödande för privatekonomin. Dessutom är den dyr, dyr och alltså bra. Jag bläddrar snabbt fram till spösidorna. Rullar är tråkiga och jag har svårt att gå igång på dem. De är till för att förvara lina och erbjuda en pålitlig broms. Ska jag vara riktigt ärlig är det där med bromsen inte heller så viktigt. Skratta du, men när såg du förresten din egen backing rassla av spolen senast? Är jag helt fel ute när jag undrar om det överhuvudtaget har skett, någonsin alltså? Nej, normalt är rullen ett magasin för linan och inget annat. Flugspön däremot har mängder med egenskaper som får det att vattnas i munnen. De är toppiga, djupa, tre kvarts, snabba, eller långsamma, progressiva och paraboliska, allt! De är ofta gjorda av högmodulgrafit, i alla fall de bättre exemplaren, sägs det. Vissa är bra till överhandskast, andra underhandskast. För några år sedan var idealet att ett bra spö skulle behärska alla typer av kast, det var den förmågan som gjorde ett spö bra. Det var då det. Numera specialdesignas serier för varje kasttyp. Vill man alltså inte begränsa sig till en sorts kast (och vem vill det!?) behöver man flera spön, många rent av. En rejäl styv och snabb påk till långa överhandskast, en snabb, djup piska med korta slag för underhandskastet och en långsammare dito till det klassiska speykastet. Eftersom det behövs olika linklasser torde minimibehovet ligga runt nio spön per fiskare. Och då har vi ändå inte räknat in några uppsättningar för det sista skriket inom flugkastningen, Skagit-kastet. Vid närmare eftertanke tycks minimibehovet ligga i spannet 10-14 spön, och då pratar vi om ett basutbud utan excesser. Nämnde jag förresten de oumbärliga, mjuka lätta spöna, designade särskilt för delikata presentationer och skygg fisk? Med den insikten i bagaget börjar jag tillgodogöra mig innehållet i guiden. Bland enhandsspöna tycks RST M5 alltjämt vara bäst, över 11 papp och det är det som räknas. Men riktigt så enkelt är det inte, Hardy Angel TE sniffar på 10 000-strecket men är betydligt kortare så det blir kanske dött lopp dem emellan. På tvåhandssidan kan man vid en ytlig betraktelse förledas att tro att Bruce and Walker tillverkar det bästa spöet med sin Powerlite double speycaster. Men en sann prylfiskare genomskådar snabbt det billiga tricket att skicka med en extra spötopp för att få upp prisnivån, så Hardy Angel och RST M5 får anses vara stråt vassare även i den genren. Men det är snart sommar och fiskebudgeten har sina begränsningar. Samtidigt vet jag att jag att det knappast är någon idé att åka utan ett Angel. Jag kommer hela tiden att fundera över vad som hade kunnat hända om jag hade haft ett sådant. De måste ju vara väldigt bra med tanke på prisnivån. Ju mer jag tänker på det framstår ett inköp som det enda riktiga beslutet i en svår situation. Det får bli ett billigare resmål också den här sommaren, men då är jag å andra sidan bättre rustad, nästan välrustad, inför nästa säsong. Då ska jag välja ett exklusivt dyrt vatten, kanske Kola eller Alaska? Men först ska jag förstås läsa Flugfiskeguiden 2008. Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Räven |
| Betraktelse #3 1/5
2007 - klä dig som en riktig fiskare! Nu börjar det verkligen dra ihop sig och det är hög tid att se över sin utrustning. Vad man lätt glömmer bland allt plockande bland flugaskar, tafsrullar och annat löst material är att se över sin fiskeekipering - man har koll på sina vadare och är förhoppningsvis medveten om hålet ovan vänster knä, men hur är det med resten? För er som nu skälver till i kroppen och ser framför er hur hålet i plånboken kommer att bli ännu djupare kommer nu här ett hett tips; skippa fiskevästen, dumpa fiskejackan och göm plånboken - det enda ni behöver göra är att leta fram er gamla kavaj från svunna tiders krogkvällar, där har ni den perfekta fiskerocken! Fiskerocken var och är det naturliga plagget man väljer att skyla sina axlar med i min familj - man såg sällan min far och farbror i något annat ytterplagg än en gammal kavaj när de styrde stegen mot Ammeråns forsar och den är även populär i många andra läger. Själv har jag två fiskerockar som jag nyttjar; en svart och grårutig kavaj i lite grövre tyg från det glada åttiotalet och en olivgrön manchesterkavaj från mitten av nittiotalet. En gemensam nämnare för kavajbärande flugfiskare är att de tillhör "den gamla stammen" - alltså den kategori flugfiskare som växt upp med fiske och fått sina kunskaper i arv från generationer. Denna stam har gemensamt att de inte bara ser på fisket som en fritidssysselsättning vilken som helst, som till exempel golf eller fågelskådning - nej, här bedrivs fisket fortfarande efter gamla värderingar grundade i det gamla jakt- och fiskesamhälle vi en gång levde i. Fisket har en rent pragmatisk inriktning och man skäms inte ett ögonblick för att frysa in en del av fångsten för kommande middagar. Det är även den pragmatiska inställningen som gör att en gammal kavaj passar in så bra i bilden. En gammal kavaj har alldeles lagom mycket fickor för att rymma det man egentligen behöver ha med sig på fisketuren, till skillnad mot den moderna fiskejackan som lurar ägaren att köpa på sig allt fler onödiga tillbehör för att ha något att fylla alla dess fickor med. Fiskerocken är dessutom alldeles lagom vattenbeständig - när det är uselt väder kan man ju faktiskt sysselsätta sig med någon intressant inomhusaktivitet. En liten varning vill jag dock passa på att utfärda genom att säga; gör inte som Tage! Historien (detta hände för sisådär 30-40 år sedan) förtäljer att Tage skaffat sig en ny kavaj och den skulle han nu bära när det vankades dans. Efter en som brukligt i dessa lägen gedigen förfest drog sällskapet på sig sina ytterkläder och gick iväg till folkparken. Efter ytterligare en god stund blev Tage sugen på en snus, stoppade ner handen i kavajfickan, öppnade dosan och... körde ner fingrarna i en stinkande sörja av surnade metmaskar. Han hade alltså lyckats ta på sig sin gamla kavaj - en kavaj som numer var hans nya fiskerock och lite lagom doftande av intorkat fiskslem och surnad metmask. Så, se nu till att gå igenom er (och varför inte era äldre släktingars) garderober - har ni tur hittar ni den ultimata fiskerocken. En kavaj blir alltså en ypperlig fiskerock men, kom ihåg att en ypperlig fiskerock sällan blir en bra kavaj igen! Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Harran |
| Betraktelse #2 17/4
2007 - snabba förändringar av fiskens matvanor! Är det inte märkligt hur fiskens preferenser många gånger sammanfaller med intressen hos kändisar i framför allt flugfiskekretsar? Under 80-talet upplevde entomologen och flugbindaren, i synnerhet imitationsflugbindaren, sin storhetstid. Harrar och öringar tröttnade på de klassiska mönstren och krävde sländimitationer. Det var också viktigt att insekten imiterades i rätt utvecklingsstadium eftersom fiskarna var ytterst selektiva. Vi talade gärna latin vid bindstäden och Danica, Vulgata och Sulphurea blev vardagliga ord i fiskevokabulären. Svenska flugan-serien var glödhet, Rackelhanen borde förbjudas och bara Lennart Bergqvist kunde binda variantflugor. Hade man av någon anledning ett klassiskt brittiskt våtflugemönster i asken anbefölls avklippning av vingar och frisering av hackel så att flugan blev mer lik en nymf. Då blev den genast bättre. Nu har det gått 20 år sedan dessa dagar och det är sällan Rackelhanen orsakar några rubriker. Varianterna, som i det närmaste helt förpassats till historien, har väl inte nämnts i en fisketidning på 15 år. Dessa mönster, som var så effektiva, intresserar inte längre fisken i någon nämnvärd utsträckning. Det måste vara den snabbaste genetiska förändringen i historien som har lett till att fisken så genomgripande ändrat sina matvanor på bara 20 år. Fram till nu vill säga. För nu händer det nämligen igen, fast den här gången är det lax och havsöring som blivit stingsliga med flugvalet. Dessa arter är numera noga med att flugorna har en droppformad vinge, något som deras förfäder på 80-talet struntade fullständigt i. Brittiska fiskemagasin har inte rapporterat om motsvarande förändring hos deras laxar, men britterna är ju traditionella av och har väl inte prövat en nyhet sedan 1800-talet, så det är kanske inte så konstigt. Men vi har alltså fått egna, från det brittiska arvet fristående laxflugeserier. Jag känner samma befrielse som när gul forsslända i dun-stadiet fick ersätta min hopplöst omoderna Greenwells glory för 20 år sedan. Det finns gemensamma nämnare mellan 80-talets förvandling i torrfluge- och nymfaskarna och dagens nya laxmönster. Bakom de nya rönen finner vi personer med professionella intressen i flugfiskeindustrin. Så var det då på 80-talet och så är det nu. Kanske är det inte fisken som har ändra sig, bara intressena hos dem som sätter flugfiskets agenda? Nu kan jag låta som en konspiratoriskt lagd avundsjuk gnällspik, men sanningen är att jag högaktar dessa fiskeprofiler. Då som nu var de drivna entreprenörer som skickligt byggde personliga varumärken kring en fluga, en bindteknik, eller någon annan oumbärlig företeelse inom flugfisket. Lite tråkigt var det för den 80-talsprofil, som då övriga specialområden redan var intecknade, fick nöja sig med vadning som ämnet för sin specifika spetskompetens. Men alla kan ju inte vara bäst på flugbindning så vad gör man? I det senaste numret av det brittiska fiskemagasinet Trout & Salmon lanseras en annan förklaring till varför våra fiskar har blivit mer kräsna. Det skulle bero på att vår sommar är så kort att vi, sett över ett år, ägnar mer tid åt att binda flugor än att fiska lax. Därför, menar författaren, vill vi gärna uppvärdera flugans betydelse så att vinterns slit vid städet ger någon valuta. Men som sagt, britterna är ju hopplösa traditionalister som fortfarande tror att laxen hugger på bucktailflugor. Turligt nog för britterna är deras laxar lika obenägna till förändring som britterna själva och hugger därför på bucktailflugorna. Det kallar jag matchmaking! Nej - nu är det dags att sätta sig vid städet och binda några tuber inför den stundande säsongen. Det blir koner och droppformade vingar, helst tempelhund och lite glitter. Och jag erkänner, jag band imitationer, rackelhanar och varianter på 80-talet. Det mesta gick bra men jag fick inte riktigt kläm på varianterna… Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Räven |
| Betraktelse #1 1/4
2007 - tänk att en fisk kan se så stor ut?! Säsongen närmar sig med stormsteg och fiskesuget ökar för varje dag - man börjar plocka med sin fiskeutrustning, se över flugaskarnas innehåll och bläddra i gamla fisketidningar. Det var när jag häromdagen satt med en gammal fisketidning i handen som det slog mig - det verkar råda någon slags masspsykos när det gäller sportfiskefångad fisk och dess vikt! Att jag började fundera på ämnet berodde på en artikel om ett öringvatten som skulle vara särskilt bra och där öringens medelvikt låg klart över halvkilot. Bilden som backade upp artikeln såg en glad fiskare med en öring på sisådär 2,5 - 3 hekto i sin hand - om man nu skriver om ett så bra öringvatten ser man väl inte så glad ut över en 3-hektosöring, såvida inte masspsykosen drabbat artikelförfattaren?! Bläddrade vidare i lite fler tidningar och såg ett tydligt mönster - när det gäller artiklar om harr- och öringvatten vill man gärna skriva upp vikterna några hekto. Det är särskilt tydligt när det gäller kiloharrar som i själva verket, i de bilder som backar upp artiklarna, oftast är harrar på 7-8 hekto. Det bästa exemplet på denna masspsykos kommer dock från en händelse på flugfiskemässan för några år sedan. Detta år hade en monter en tävling där man skulle gissa vikten på en öring i ett akvarium. Det var ganska många som hade gissat före mig och resultatet var sensationellt - majoriteten gissade på att öringen vägde mellan 3 och 4 hekto och en del gissade på över 4 hekto. Själv drog jag till med att den vägde kring 2,5 hekto om jag minns rätt och jag var nära att ta hem förstapriset med den gissningen - tydligen fanns där några till som inte var drabbade av masspsykosen och lyckades klämma sig in mellan mig och den exakta vikten (skillnaden var inte stor). Varför är det såhär? Jag har mina teorier vilket härmed redovisas. Bland annat så krävs det en del erfarenhet för att säkert kunna bedöma vad en fisk väger utan tillgång till våg - först då man tagit hem och vägt mången fisk i olika storlek kan man börja känna sig säker med detta (som medhjälpare i ett forskningsprojekt i Ammerån har jag själv mätt och vägt fisk i alla möjliga storlekar och på så sätt skaffat mig den erfarenhet som krävs) - och när man är osäker tar man gärna i lite då det låter bättre med att ha fångat en halvkilosharr när den i själva verket väger 4 - 4,5 hekto. Dessutom vill man så gärna att, när man får en stor harr, så ska det vara en kiloharr, även om den väger 7,5 hekto. Att fiskepressen allt som oftast skriver upp medelvikter och maxvikter med ett antal hekton känns lite konstigare, där borde ju erfarenheten vara större kan man tycka - det är väl helt enkelt så att masspsykosen sitter djupt rotad även i fiskepressen. Vad har denna masspsykos för följder? För de som är drabbade, inga alls, då de tror att trehektosharren de får är den fyrahektosharr de läst är vanlig i en artikel om vattnet de är vid och att åttahektosöringen väger kilot. Det är värre för den lilla skara fiskare som faktiskt vet hur en trehektos- halvkilos- och kilosfisk ser ut - vi får ständigt irritera oss på vad som skrivs och sägs i fiskepress och fiskemedia samt alltid ta fångstrapporter med en stor nypa salt. Är du drabbad? Kommentera på Pelles Fiskes Fiskeforum! Harran |
Mängden
fisk i olika storlekar följer ungefär en normalfördelningskurva
(se bilden till höger). Som kurvan visar så ligger de flesta
individerna storleksmässigt inom ett begränsat område
runt den medelvikt som råder i det aktuella fiskevattnet. Låt
oss som exempel säga att medelvikten i ett vatten är 3 hekto,
då kan man räkna med att de flesta fiskar man får
väger mellan (exempelvis) 2 och 4 hekto. Den faktiska medelvikten
samt hur plan kurvan är (hur brett spannet är där man
finner de flesta individerna) varierar såklart för varje
fiskevatten man undersöker, men principen är alltid densamma
(det ser likadant ut i såväl alltför hårt fiskade
vatten som i helt fredande vatten - skillnaden vattnen emellan är
egentligen bara hur utdragen x-axeln är samt vad som är
medel).
Detta
är alltså de vetenskapliga fakta som föreligger och
som visar hur fiskepopulationer ser ut, åtminstone i ett stort
antal jämtländska vatten (och förmodligen även
generellt applicerbart). Det riktigt intressanta är att, om man
i samma diagram för in storleksangivelser för fångad
fisk (även återutsatt fisk medräknas) i det aktuella
vattnet, så är även den kurvan normalfördelad
och med ungefär samma medelvikt på fisken som den faktiska
medelvikten (den röda kurvan i bilden till höger). Det diagrammet
egentligen visar är att den procentuella huggfrekvensen är
relativt oförändrad oavsett vilken storlek på fisken
man undersöker och det är alltså detta som avlivar
myten om att stor harr skulle vara slugare och, av den anledningen,
mera svårfångad - anledningen till att man inte får
fler stora fiskar än man gör beror helt enkelt på
att det finns så mycket färre av dom. Att en enskild individ
lyckas bli stor får nog tillskrivas ren slump då det,
som kurvorna ovan visar, alltid finns fisk kvar, om än färre
och färre ju större dom blir, som får chansen att
växa till sig inför nästa säsong.