Mitt Ammerån - Moan
Start | Hur det började | Hur det fortsatte | Och fortsatte | Och sen då?
Moan
håller den kanske finaste strömmen i ån när det gäller
att fiska harr. Den intressanta strömkanten är på den norra
sidan och har en bottenstruktur som ger harren mängder med ståndplatser.
Ovan denna ström kantas stranden av stenkistor som vittnar om svunna
tiders flottning och sen är det ganska långt innan det dyker
upp något riktigt bra fiskeställe. Bättre då att bege
sig nerströms tills man når en liten ö, Molänningen,
som utanför sig har ett intressant lugnvatten i vilket man hittar såväl
harr som öring. Fiskar man på södra sidan finner man flera
intressanta strömmar från en bit nerströms Moan och nedåt
av vilka den sista strömmen som börjar strax nedan Molänningen
är den mest intressanta. Den strömmen som vi lokalt kallar "strömmen
nedan Borge-kojan" står inte strömmen vid Moan långt efter
när det gäller tillgång på ståndplatser och
är väl värd ett besök. Moan går att fiska redan
tidigt på säsongen när väl den värsta vårfloden
runnit undan. Man fiskar med mask i början men kan snart även
få fisk på fluga. Övriga ställen kräver lite
lägre vatten och sålunda får man vänta några
veckor till innan de blir riktigt intressanta. Moan kräver skaplig
vattenföring så vid torra somrar får man i slutet av säsongen
överge tankarna på att dra harrar ur dess höljor och i stället
koncentrera sig på andra ställen.
När jag var liten och min farbror kom och hälsade på brukade
vi, jag, pappa och Ruben, fiska mest varenda natt och ganska ofta fick vi
skjuts upp till Moan från vart vi sedan fiskade oss hem. Vid Moan
gjorde vi upp en eld, fikade och fiskade om vartannat tills vi upptäckte
att harren började bli på hugget. Först då började
vi på allvar fiska oss hemåt. Dessa fisketurer tog allt som
oftast hela natten i anspråk och det dröjde ofta till framåt
morgonkvisten innan man kröp till kojs.
Under
första halvan av åttiotalet upptäckte jag och Göran
den ovan nämnda strömmen på södra sidan ån som
börjar nerströms Molänningen. För att ta sig dit fick
man åka upp till överammer för att ta sig över ån
och sedan ner igen via den väg som följer södra sidan - en
ganska dryg resa med moped men väl värt den. En av alla de nätter
vi spenderade där hade föregåtts av en för Göran
frustrerande upplevelse ett par kvällar tidigare. Vi hade hållit
oss på norra sidan av ån och fiskat vid Moan och skulle avsluta
natten med ett besök vid Molänningen. Ganska snart fick Göran
ett våldsamt hugg och sekunden senare hoppade den största öring
vi sett för att sedan dra iväg med ursinnig fart ner över
nacken i slutet av ön. Göran försökte sätta press
på fisken men det var som förgjort och det dröjde inte länge
innan tafsen brast. Den aktuella kvällen hade vi som nämnts åkt
runt till södra sidan och vi hade haft ett bra fiske som gett flera
matharrar men ingen fisk av riktigt stort format. Jag stod nerströms
Göran och fiskade i allsköns ro när han plötsligt skrek
"fli´re för helvete" samtidigt som han kom springande i full fart mot
mig. Han hade på något riktigt stort och denna gång tänkte
han inte missa fisken på samma sätt som bara dagarna innan. Jag
tog snabbt mitt spö åt sidan och följde med nedåt
där fisken till slut lugnade ner sig och gick in i en vik. Efter ytterligare
en stund var fisken, en öring på knappa kilot, trött och
jag kunde hjälpa Göran med landningen. Om det var samma öring
som han hade tappat kan man bara spekulera i men hursomhelst fick han sin
revansch.
Ett annat tillfälle vid strömmen på södra sidan hände
något som jag bara upplevt en gång vid Ammerån - det började
helt plötsligt vaka överallt i ån och det var tydligt att
en kläckning gjorde fisken som tokig. Normalt sett är det så
gott som bara småfisk som vakar under nattfisket i ån och inte
ens under de mest gynnsamma förhållandena någon sensommardag
har jag sett ens i närheten så mycket vak i ån som vid
detta tillfälle. Vårt stora problem var att vi inte hade några
torrflugor med oss men det löste vi genom att kasta ut och sedan veva
in linan så att våra nymfer passerade över den vakande
fisken. Att flugorna kom i ganska god fart från sidan verkade inte
harren bry sig om och vi hade ett fantastiskt fiske den natten.
Under
flera år på nittiotalet var en sträcka från Baracken
upp till en bit uppströms Moan helt stängd för fiske - en
fiskevårdsåtgärd som även ingick i en universitetsstudie
vid Umeå universitet. Man undersökte bland annat hur fredningen
av bitar av ån påverkade tillväxten hos harren. När
sträckan öppnades igen i slutet av nittiotalet var jag inte sen
att fiska de gamla favoritställena igen. Fredningen verkade ha gjort
gott och under det nya millenniets första år fick min kusin Jan-Erik
den första kiloharr jag sett i ån. Med kiloharr menar jag harr
som väger minst ett kilo, något som måste klargöras
då uttrycket "kiloharr" allt som oftast används för harr
från kanske sju-åtta hekto och uppåt beroende på
vem som tar uttrycket i sin mun - ett fenomen som verifierades då
personer som säger sig ha både fått och sett andra få
"kiloharr" lite då och då vart väldigt intresserade av
Jan-Eriks harr som verkligen vägde över kilot och till och med
besökte honom för en titt på fisken i hans frys. Hursomhelst
är Moan kanske mer i dag än någonsin förr värt
ett besök när man söker någon av Ammeråns större
harrar.
Fortsätt till Blomgrundet >>