Mitt Ammerån - hur det började - sjuttiotalet
Start | Hur det började | Hur det fortsatte | Och fortsatte | Och sen då?
Ett
av mina första minnen förknippat med Ammerån är ett
tillfälle då min far är på väg att göra
sig i ordning för att gå och fiska och sätter på sig
en keps bak och fram. Jag frågade varför han gjorde så
och han sa att det är för att skrämma fisken så dom
skulle bli lättare att fånga. Det måste ha varit under
tidigt sjuttiotal och jag var fortfarande för liten för att följa
med. Min far är uppvuxen i Färsån, en by som ligger i Ammeråns
dalgång mellan överammer och Ammer. Mitt i byn har bäcken
Färsån sitt utlopp i Ammerån. Pappa tog över föräldragården
i början av sjuttiotalet och vi tillbringade varje helg och stora delar
av somrarna där under hela min uppväxt. Man kan säga att
jag har fisket i blodet då min far alltid fiskat och fisket ingick
som en del i vardagen.
Fisket var på den tiden inte bara ett nöje utan utgjorde även
en inte föraktlig del till mathållningen. Det var helt naturligt
att ta hem den fisk man fick - fisk under minimimåttet som då
var 25 cm returnerades dock. Fisketrycket var avsevärt mindre på
den tiden jämfört med i dag då fisketurismen inte var särskilt
utvecklad och det var företrädesvis ortsbor som fiskade i ån.
Ammerån var på den tiden hotad av utbyggning - ett hot som fanns
kvar ända till i början av nittiotalet då regeringen till
slut bestämde sig för att skydda ån från vattenkraftsbolagens
skövling. Ån var märkt av flottningen som avtog först
i början av sjuttiotalet och det dröjde åtskilliga år
innan restaurering av lekplatser gjordes. Ändå fanns det gott
om harr i ån. Min far som fiskat i ån sedan fyrtiotalet har
dock berättat att fisket blev sämre då flottningen avtog.
Antagligen drog flottningen med sig en massa extra föda åt fisken
och visst drömmer man om att man hade haft möjlighet att vara
med på någon av de fisketurer på femtio- och sextiotalet
min far berättat om.
En historia han gärna berättar är när han en julikväll
någon gång på sextiotalet gick över en timmer-bröt
vid baracken för att fiska på södra sidan. Fisket var bra
och snart hade han rejält med harr i konten. Helt plötsligt gick
timret löst och den konstlade bron över ån var med ens borta.
Vattnet var för högt för att det skulle vara möjligt
att vada över så min far hade inget annat råd än att
fiska sig upp till överammer för att ta sig över ån
igen och ordna skjuts hem. Fisket fortsatte att vara bra så när
han tillslut, framåt morgonkvisten, nådde överammer var
inte bara konten full av stora harrar, även övriga utrymmen i
kläder och utrustning fick fungera som provisorisk fiskförvaring.
Förutom flera fina middagar i frysen delades delar av fångsten
ut till släkt och vänner. Det mest frapperande var att han varit
helt ensam vid ån hela natten - inte en människa i sikte vare
sig på norra eller södra sidan - något som inte var ovanligt
vid den tiden men som inte inträffar i dag.
Själv fick jag vänta tills i mitten av sjuttiotalet innan jag
var stor nog att få följa med på fiske i Ammerån.
Jag hade redan tidigare fiskat men då handlade det om lättsammare
fiske som till exempel abborrfiske i Köttsjön - fisket i Ammerån
kräver mer av fiskaren i form av kondition och tålamod. Inledningsvis
fiskade jag med spinnare eller med kastflöte och fluga för att
i slutet av sjuttiotalet övergå mer och mer till fiske med flugspö.
Mitt första spö var ett glasfiberspö från slutet av
sextiotalet.
Jag
lärde mig fiska främst av min pappa men även min farbror
Ruben har haft stor inverkan på mitt fiske. Han bodde i Dalarna men
kom varje sommar "hem" till Färsån en vecka eller två och
då blev det fiske i stort sett varje kväll. Beroende på
vattenstånd fiskade min far och farbror med mask eller fluga medan
jag fick hålla mig till fluga eller spinn - maskfiske är en konst
som är svår att lära sig och man bör vara lite större
innan man börjar med det. Maskfisket är det som fungerar bäst
i början på säsongen i Ammerån - en sanning som står
sig även i dag. De garvade "gubbarna" som med maskspöet vittjar
höljorna i och kring Ammeråns forsar på högvattnet
i början av juni kan få mängder med harr när även
den mest drivne flugfiskaren blir utan. De flugor som gällde vid den
tiden var främst de av Pelles Fiskes läsare välbekanta knularna
samt våtflugan Jungle Cock i färgerna svart, lila eller silver.
De rutinerade flugkastarna hade tre flugor på sin tafs men som nybörjade
fick man börja med två. Längst ut satt en svart-knul - något
som det alltjämt gör på mina flugkast för Ammerån
- och som upphängare allt som oftast en Jungle Cock silver. Tillgången
på fisk var som sagt god och även om det var sällan man
fick den riktigt stora fisken så hade vi oftast med oss matfisk hem.
Självklart var det min far som stod för merparten av fångsten
men en och annan harr lyckades även jag lura och med fångsterna
växte fiskeintresset - ett intresse som fortfarande växer och
frodas.
Forstätt till åttiotalet
>>